När jag träffade min Jonas tänkte inte jag så mycket på att han är mörk (adopterad från Sri Lanka när han var 1 år). Jag såg ju att han var det, men det spelade inte så stor roll för mig. Jag har hört vid några tillfällen under åren (innan jag träffade Jonas) att folk sagt att de inte skulle kunna tänka mig att vara ihop med någon mörk. Det låter så himla ytligt för mig. Då vill man bara ha en ytlig, "perfekt" bild utåt och inte så noga vad som händer på insidan.
För 1,5 år sedan fick vi vår dotter, Ester, som självklart även hon är mörk. Inte lika mörk som sin pappa och hon har fått brunt hår istället för svart, men ändå mörkare än de andra barnen på förskolan. När vi skulle bestämma hennes namn kände jag för första gången att hon är "annorlunda". Tyvärr lever vi i ett inskränkt samhälle där alla inte har lika rätt och tyvärr tror jag det kommer fortsätta ett tag till. Vi kände att vi "måste" ge henne ett "svenskt" namn för att göra hennes framtid enklare.
När Ester var 1 år så skulle hennes farmor och farfar säsongsinviga sin husvagn, de brukar ta en liten tur i början av sommaren för att se om allt fungerar. De åkte till en liten lantlig camping några mil utanför Örebro. Jonas var föräldraledig så de tillbringade dagarna ute på campingen. På denna camping är det väldigt många säsongare som tror att det är deras camping. Jonas och Ester satt på lekplatsen och grävde i sanden och farfar var inne i servicehuset och diskade. Då kommer det en äldre man (60+) in i servicehuset och säger till farfar med en suck att "nu har den skiten hittat hit", och syftade på Jonas och Ester. Farfar sa stolt att det är hans son och barnbarn och mannen blev nog lite ställd. Jonas är stark och kan ta det och skaka av sig och som tur är så förstod inte Ester något. Men vad händer om några år när hon börjar förstå detta. Usch, jag bävar för det.
Detsamma gäller alla "invandrarbarn" idag som tyvärr hos många hamnar i facket invandrare. De har förmodligen bott i Sverige i hela sitt liv, kanske inte ens varit i föräldrarnas eller till och med far/morföräldrarnas hemland och ändå ska de in i facket. Kommer de någonsin få samma chanser som "svenska" barn har till exempel på arbetsmarknaden. jag är rädd att kommer att dröja många många år innan det sker, om det nu sker. Tyvärr smittar ju föräldrarnas åsikter av sig på barnen.
Varför kan vi inte bara vara individuella människor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar